Blondinbella är preggers. Har en bulle i ugnen. På smällen. Uppknockad. Så nu har kvinnan alltså sjutusen egna företag och snart en fullfjädrad kärnfamilj. Om en annan har panik? Nej då. Nej. Nej fan. Nej. Inte alls.

 

...

 

Flämt åsido. Av alla bloggbebisar som någonsin fötts ute i landet, så är den här den första som väcker ett uns av intresse hos undertecknad (#manlyman). För jag tycker i regel att "mammabloggar" inte är värst underhållande. Eller barn överhuvudtaget. Ofta blir/är kidz online så onyanserat framställda med "rosaskimmer" och carpe jävla diem. Och så tvingar päronen sina glin att posera med nystoppad korv iklädda kockmössor samtidigt som blogginläggen får etiketter som "pysseldag" och "mys med familjen".

 

Örk.

 

Undantaget (så här på rak arm) vore väl Lady Dahmer, som skriver både om föräldraskapets bra och "mindre bra" stunder. Jag, partisk? Kanske det. Vi är ju trots allt bästa vänner, jag och LD (även om bara en av oss är medveten om detta för tillfället). Men jag gillar när man skriver om livets sura stunder.

 

Det säger väl mer om mig, antar jag.

 

I alla fall, jag hamnar på sidospår. Det jag skulle säga var ju grattis till Blondinballe och Odd Molly. Fan vad kul! Lite kul kuriosa är ju också att BB var den första blogg jag började läsa. Då var hon endast 16 år gammal. Syndigt ung med andra ord. Syndigt. Ung. Graow.