Jag är här för att räkningen kom.

Och grattis till samboskapet! I november blev jag sambo med en man och två barn, vilket har varit... nytt. Lär mig fortfarande hur man gör, eller gissar på att man gör.
Kul att du är tillbaka! Och grattis till att ha blivit sambo, även om det är en omställning om man har behov av att vara ensam ibland.
Emellanåt blir jag sugen på att väcka liv i min blogg igen, men än har jag inte riktigt hittat energin till det. Jag tror att även om jag tänker att jag bara ska skriva det jag vill kommer prestationsångesten och knackar mig på axeln och ba' "Ska du verkligen skriva det här?". Vi får se.
Vad har hänt annars? Det känns som om senaste året mest handlat om att lära mig leva med och hantera ångest (med viss framgång, faktiskt), annars känns det som att det mest är jobb. Fast jag läser som en galning och vi har förstås fått in en resa till Kap Verde och nu precis lite semester, samt en fantastisk konsert med Pink.
Hurra! Pelle är tillbaka! Än finns hopp alltså och jag behöver inte ta bort ett av mina typ fem permanenta safari-fönster!
Sedan januari har denna främling varit gravid, fött barn (och därmed slutat vara gravid) och försökt rodda det nya föräldrar-livet, som är himla fint! Amning ger dessutom gott om tid till telefonsurfande och sociala medier... på gott och ont. Så jag förstår dig!
Är fan ingen riktig Jul utan din Julkalender 😞
Tänker låtsas att min påminnelse i... förrgår hjälpte till att du ramlade in igen också! Ahem...
Och jag har gått igenom exakt samma sociala-medier-tröttma som du. Skickar sociala medier och lägger min tid på bloggen och andra saker på internet som skänker värde till min existens istället! Instagram får mig bara att må konstigt.
Sen i januari är det... utbrändhet och... vänner. Det är typ det. Och så hus och torp och sådär förstås, men främst att vara trött och umgås med människor jag tycker om.
KUL att du lurar på att ramla in mer regelbundet igen. Upp för slackerbloggning! Reclaim the fun!