Nu ska jag skriva om en av de sämsta filmer jag sett på mycket, mycket länge. Om än inte den sämsta som jag någonsin sett. Det är Netflix-filmen, och den så kallade "rysaren", I Am the Pretty Thing That Lives in the House. Genast tänker man ju "aha, men Netflix gör ju en massa bra grejer - det här måste vara en sevärd skräckis!"

 

Fel.

 

Det här är slow-tv i sin sämsta form. Jag har inget emot en "seg" skräckfilm där man bygger upp en känsla sakta men säkert. The Shining är ett ypperligt exempel på det och som jag tycker är jätteotäck (även om många är villiga att sätta emot det). Det här: minuter av filmande på väggar, hallar, tomma kök... för att inte tala om allt sävligt voice over-prat om ingenting.

 

Kan ju dra ett par rader om plotten: sjuksköterska flyttar in i hus och där ska hon ta hand om en döende författare. Författaren har skrivit om en Polly Parson. Polly Paron är kvinnan om går igen i detta hus. Typ så. Det låter ju jävligt bra, eller hur?

 

Var så provocerad när eftertexterna började rulla att jag var tvungen att läsa på nätet vad annat folk tyckte. Mest för att hitta min fellow haters. Jag fann två läger. Recensionskåren tycker detta var bra och vi andra, fotfolket, avskyr den.

 

Kanske dumt att kasta bajs på någons verk, ja jag vet... Kan inte ni också se på den. Slösa 90 minuter av er dag och bara se skiten. Sen kommer ni förstå! Då blir vi vänner för evigt!