Tvinnar muschen.

 

Jag vill avhandla vad jag har på hakan, det hära skägghelvetet. Se bild ovan. Och ignorera min sneställda synthfrilla och de två påsiga ögonen. Det har varit ena tuffa veckor på jobbet, ursäkta att jag försöker få stålarna att rulla in och samtidigt vara aktiv på nätet. 

 

Skägg alltså. Douchebusken. Ansiktets könshår. Jag började spara i slutet av december. Eller nej - jag slutade raka mig i december. Jag känner faktiskt att det är skillnad på dessa val. Jag slutade raka mig för att testa hur det skulle se ut, inte för att jag prompt ville eller vill ha skägg. Och jag kan inte riktigt spå hur länge jag pallar ha kvar skiten. 

 

Mest av allt väntar jag ut min stache, den är det enda jag har lite intresse av i den här hårresande historien. Jag fick jag ju kapa skiten inför operationen tidigare i år så den ligger ett par månader efter och DET SUGER! Jag vill helst ha en sådan här.

 

- Har man inte kammat håret och/eller klätt upp sig hyfsat så ser man jävla sunkig ut.

- Kliar

- Svårt att äta ordentligt.

- Alla som vill prata om ens skägg hela tiden. Det finns få samtalsämnen som jag spyr på. Ni vet, som att snacka väder, alla sjukdomar som folk drar på sig på jobbet och min femårsplan för skägget. Så djävulskt ointressant.

- Folk som har både skägg och sociala medier = besatta av sitt skägg. En bekant visade mig en skägg-hashtags på Instagram. Det är perverst.

 

- Det är jävligt snyggt till rätt kläder. När jag har en skjorta med button-down-knäppning är enda gången jag inte funderar på att slita av skiten med mina bara händer.

 

 

.... det var det. En bra sak med skägg finns det. Skjut mig om jag börjar hashtaga bilder med #beard eller #beardporn eller #beardedboy. Lova.